Efter antalet koppar kaffe med F-jäntan är det fett svårt att somna. Det var det värt. Ska ju ändå bara till kontoret en sväng imorn. Med nymålade naglar och plockade bryn åkte vi till statte och köpte korv.
Korv med bröd, sidu. Nice. Inte så hälsosamt dock. Brukar vanligtvis inte käka alls klockan ett på natten.
You gotta live a little. Or a lot.
Gud va man blir dålig på engelska på gamla dar... Ler.

Vi har pratat minnen. En av våra favoritsysselsättningar. Långt ord. Tänk vad mycket vi har vart med om. Att man glömmer så lätt. Tur att den andra kan fylla i. En del saker glömmer man dock aldrig.

Nu gick tankegången raskt över till kärlek. Igen. Som vanligt.

Ibland tycker jag man kan se att två personer hör ihop fast det har tagit slut eller dom kanske inte ens har haft ett  riktigt förhållande. Deras kompisar pratar ofta om "den andra". Familjen undrar. Sammanträffanden gör att "den andra" alltid är med på något vis.
Som en mamma och pappa ungefär. Även fast dom inte är tillsammans så hör dom ihop. Det är ett särskilt band mellan dom. Det märks på kroppsspråket, blickar dom utväxlar. Det är liksom dom i en egen värld när dom träffas. Är det bara jag, eller "ser" ni sånt också? Så undrar jag om man inte borde ta vara på denna samhörighet istället för att förneka den?

Kan personer med speciella band ha ett riktigt, äkta förhållande med någon ny och verkligen älska den personen fullt ut, utan att jämföra med den andra?

Jag vill inte ha ett kärlekslöst förhållande utan jag-älskar-dig-känslor. Men det finns väl massor med människor som inte vill leva ensamma. Eller som inte kan va ensamma av olika anledningar. Läskiga tankar!

Usch då. Måste avsluta med något bra annars kan jag väl aldrig somna... Hehe.