I min värld!

Om detta funkar.. dra mig baklänges.

Att logga in på sin blogg man startade typ 2007, ögna igenom några inlägg och inse att livet var... livet. Lätt, tungt, roligt, sorgset, ljust och mörkt. Men jaget är fan detsamma. Det där som gör mig just till mig. Själen? Livet i mig? Den där lilla stjärnan som lyser i just dig.

Har ni tänkt på det? Vad exakt det är som gör just dig till dig? En alldeles unik, speciell liten varelse. 

Herregud, om det här fungerar så är jag lite i chock. Är inte den bästa på "IT"... har världens bästa kollegor till hjälp med det. På jobbet. Men inte här. So. We will see. 

Har så mycket på hjärtat nu så vet inte vart jag ska börja.

Börjar med ilskan, besvikelsen, kanske för att få ur det ur min kropp. För negativa känslor äter långsamt upp mig. Gör mig till en sämre version.

Än en gång öppnade jag mig, visade sårbarhet. Sa vad jag kände, vad jag behövde. Du sträckte ut en hand. Jag blev rörd. Tacksam. Kände hopp. Sen kastade du det. Och i slutänden blev jag the bad guy. 

Lite mitt liv i ett nötskal. De få gångerna jag öppnar mig så blir det backfire. Haha. Men. Gör. Inte. Om. Det. Igen. Och jag kommer ALDRIG öppna mig för dig igen. 

Så. Håll käft, E. Bara håll käft och lek att du är som alla andra i det sociala spelet. 

 

Ögnade som sagt igenom gamla inlägg. Läste naturligtvis det om mamma där hon alltid sa att jag va hennes lilla. Och jag svarade att hon aldrig fick lämna mig. Den tog, kan jag lova.

Veckorna innan jul är så himla blandade med fina minnen, förhoppningar, tro, kärlek. Och så jävla tunga när tanken kommer, mammi är inte här med oss. Jag tror att man blir en annan människa när man mister en som vi älskar. En del tas ifrån oss. Vi blir aldrig densamma som innan. Som att vi har ett helt hjärta när vi föds. Men under livet och de förluster vi är med om, så blir liksom en del av hjärtat obrukbart. Den delen är låst till den älskade man miste. Fattar ni? Är det inte så?

Jag saknar dig, mammi. Men du är med oss på julafton, visst? 

 

We never leave

We're just apart

Stars will help us find us again

And the moon, always the fullmoon 

 

Ta hand om er och era nära o kära. 

 

Puss o kram E