När jag var liten kallade jag mig själv för en Eskimå, för att alla sa att jag var så vit så jag nästan var genomskinlig. Jag blandade visst ihop Albino med Eskimå. Det var ett stort problem för alla runt om mig utom mig själv. Tänk om de vuxna istället hade sagt att jag var fin som jag var. Också tyckte många vuxna att jag var för smal och inbillade sig att jag hade ätstörningar. Jag hade bra förbränning och åt små portioner ofta. Nu är jag istället är större än många, då är det också ett problem. Då får jag ofrivilliga tips om hur jag kan banta och bli smal!

Det var väldigt vanligt att höra "du kan inte, varför gör du så, gör så här, så där kan du inte tänka, tänk så här" And on and on.
VARFÖR inte låta barn utvecklas till den dom är, varför försöker så många ändra på dem? Hur ska ett barn annars få självkänsla och självförtroende? Den krymper och blir obefintlig när varje idé och sätt som presenteras blir hånskrattat åt.
Om du ber ditt barn skala morötter så vad spelar det för roll hur barnet gör det? Snacka om att ta bort eget tänk som kan leda till smartare sätt! Om barnet frågar hur de ska göra, är det inte bättre att visa och sen låta det komma på ett eget sätt.

Det värsta jag visste var vuxna som skulle bestämma hur jag skulle nå mina mål, på deras sätt istället för att låta mig nå mina mål på mitt sätt, för att utvecklas. Misstag är bra saker för att komma vidare. Jag vill inte vara i en svensk-lagom-stor-fyrkant. Jag kan ändå!

Nej, fy bubblan för vuxna som lever i en egen liten värld där alla andra måste göra på deras sätt för att bli accepterade! Där vuxna försöker ändra på små människor för att de ska passa in i deras äckliga, zombievärld - jobba tills du dör. Ät, sov, jobba, jobba, jobba. Livet då? Vart tog livet vägen? Kärleken? Glädjen? LEVA livet istället för att överleva?

Så klart det inte är så här för alla, tack och lov! Men det var en del av mina mindre bra känslor jag har i ryggsäcken. Säkert många andras med. Värt att tänka på och göra något åt.

En sak till, det är inte alls självklart att känna sig älskad och behövd när man är liten. Snälla, ni som har känt så, förringa inte den här sidan av saken. "Klart dina föräldrar älskar dig!!" Nej, det är inte alls klart att det har framgått så tydligt.

Jag vill bli bäst på att uppmuntra människor för hur de är, inte lägga onödig energi på hur de inte är. Ja, det ska jag verkligen lägga tid på! Skärpning, fröken Craehn!


Kärlek på er! /E