I min värld!

Vet du att jag minns knappt livet innan du kom. Det är skrämmande och härligt på samma gång hur ett kärleksbarn vänder upp och ner på tillvaron. Man får börja om med rollsökning i livet. Vem är jag som förälder, som mamma, som vårdnadshavare? Som sambo-mamma? 

 

Det som skedde före dig, före du fanns till, känns så långt bort som om jag helt plötsligt vore 70 år. Det är nog det bästa sättet jag kan komma på att beskriva känslan. Jag säger ofta "När jag var ung" trots att jag inte är så himla gammal än. Eller är jag?

Det är ju bara typ 7 år sedan jag ramlade gatan fram, som Håkan säger. Kommer nog alltid må bra av adrenalinkickar, skulle behöva en rå-skoj-galen-vad-fan-hände-adrenalinkick rätt in i själen. Snart. Snart ska jag se till att fylla på. 

 

Det är fel att säga att allt innan dig är betydelselöst men det är åt det hållet jag känner. Inget som har hänt gör något. Allt är okej. Jag kan liksom borsta bort det mesta som hänt i livet för att nu finns den stora meningen med mitt liv precis framför mig. Nåbar. Jag kan krama dig när som helst. Om du vill. Det är den bästa känslan. Att visa kärlek. Den stora kärleken. Som varar förevigt. 

 

 

Därmed inte sagt att jag saknar att bara vara Elenor now and then. Vart tog jag vägen? Jag är nog på paus just nu och får väl försöka lära känna nya mig sen. Sen när du är lite större och blir mindre och mindre beroende av mig. Hemska men sunda tanke. Fattar nu vad mamma menade när hon viskade "du är min lilla" i örat när jag var liten. Jag sa ofta till henne att hon aldrig fick lämna mig. Minns det inte själv men kan tänka mig hur mycket det måste värmt hennes hjärta.

Mamma, lämna mig aldrig. 

 

Hoppas min jänta hittar sina ord som kommer fylla hela mitt hjärta med värme sen. Hoppas hon delar med sig av dem till mig. Vilken ära det vore. 

 

Det fanns definitivt dagar av tvivel på att du aldrig skulle komma till mig. Tills jag träffade din far. Som tog mig med storm. Så där som jag väntade på att den rätte skulle göra. Sen var det den där spåtanten... Jag ska berätta för dig när du blir äldre, vad hon sa och hur det blev. För att inte tala om samtalet vid jul från mammas barndomskompis som redan visste. Långt innan jag eller din far ens misstänkt något... 

Världen är magisk, hjärtat. Om man bara är öppen. Var öppen. 

 

Det är mycket jag ska berätta för dig. Ska DET bli boken jag längtar efter att skriva? 

 

Puss o kram din mamma E.

 

 

Jag låg på intensiven i 2-3 dagar, minns inte riktigt längre. Där var jag med om många i allra högsta grad märkliga händelser och känslostormar. Med all rätt får jag tillägga idag. Det är okej att reagera. Ibland glömmer jag det. Eller rätt ofta. Omgivningen verkar också glömma att jag kan reagera när det blir för mycket. Då ser de alldeles chockade ut eller säger något snäsigt. Som om jag bär världens alla ansvar på mina axlar och plötsligt visar jag en svaghet eller ett missnöje, då vet de inte hur de ska göra. Ni behöver inte göra något. Backa tillbaka och låt mig vara bara. Behöver lugna ner mig och tänka. Tanka. Det är ett ord jag ofta återkommer till. Men ack så viktigt. Tanka. Energi. Lust. Glädje. Ork. Hälsa. Balans. 

 

Jag minns att det kändes som om jag blivit överkörd av en lastbil. Hela kroppen var tung, öm och det gick inte att röra sig utan fruktansvärd smärta. Vart var mitt barn? Hade det gått bra? Jag måste sova och bli stark snabbt så jag får vara med henne. Vart är Daniel? Ni måste hämta Daniel. Vet att jag fick någon slags panikattack innan jag fick träffa honom och se hans ögon och känna hans lugn. Se vårt barn på några fotografier. De viktigaste fotografierna i mitt liv. Hon låg där med en syrgasmask och en liten rosa mössa. Man kunde inte se hela hennes ansikte men jag kände ändå kärleken explodera i hjärtat. Hon hade det bra. Hon skulle vara med sin pappa. Daniel fick lova att vara med henne hela tiden. 

 

Jag blundade och svävade mellan verklighet och starka smärtstillande medel. De försökte rädda en alkoholist i samma rum som mig. Det verkade gå bra med honom. Såg inget men hörde samtalen. Allt var så overkligt, som i en film. Med mig som huvudrollsinnehavare. Ovant. 

Helt plötsligt stod morfar vid fotänden och sa att allt skulle gå bra. Det var ju skönt att höra. Det konstiga är bara att han inte är med oss längre. Inget nytt för mig att vara med om men för er kanske. 

-Pappa! Pappa! Var är du? Jag vill ha dig här. Pappa, kom hit. Jag behöver dig. Jag gråtpratar högt.

Pratade med många "osynliga" människor sade sköterskorna till mig sedan. Sköterskor klädda i klänningar med förkläden typ, tog hand om mig och lugnade mig flera gånger. Så såg inte de sköterskor ut när jag blev fri från medicinen kan jag lugnt säga...

 

Något som hjärnan började bearbeta redan där var att sluta gnälla för onödiga grejer i livet. Att haka upp sig på betydelselösa småsaker i det stora hela och vara jävligt tacksam för livet. Det var som att få en andra chans. Den skulle jag ta tillvara på. Leva mer. Skratta mer. Slappna av mer. Det ordnar sig. Vara rädd om de jag älskar och tala ut med de jag tycker mig ha något outrett med. Inget annat är viktigare än hälsan för utan hälsan kan du inte vara med de du älskar. Familj och vänner är det enda som betyder något när allt kommer omkring. 

 

Sen kom den där sköterskan. 

- Nu ska du resa dig. Du måste upp och stå nu. Kom igen, upp. 

- Nej, det gör ont, jag kommer att gå sönder, jag kan inte än. Nej, nej, nej. Jag gråter och får panik. 

- Om du inte reser dig nu så kommer du aldrig göra det. Hon sade det med en sådan där trött röst som om hon jobbat för länge på samma ställe.

De orden fick mig att bli fly förbannad och inte på ett positivt sätt att jag minsann gjorde som hon sa och reste mig trots smärtan utan jag blev ledsen i själen. Vem var hon att ha så lite tro på mig att om jag inte fixade något som kändes som det svåraste jag någonsin gjort just då? Vem var hon att döma mig rätt av, som en förlorare. Hon visste inget om mina krig jag har utkämpat i livet och vunnit. Och förlorat. Vem var hon att placera mig ett looser-fack utan att blinka. Jag har sällan tagit så illa vid mig som då. 

 

När hon senare kom fram igen till min säng så kunde jag inte hålla tyst längre. Jag lade handen på hennes axel.

- Så där säger man inte till någon. Självklart kommer jag att fixa det här, jag behöver bara mer tid. Jag behöver bara mer tid att förbreda mig och jag vill veta varför det är så viktigt. DET får mig motiverad. Inte när du är negativ och har en sådan där ton mot mig. Du är en av de viktigaste personerna i mitt liv just nu och det är inget jag har valt, var på min sida, jag behöver det. Den sista meningen tänkte jag bara i huvudet men är jättestolt över att jag fick det andra ur mig. Jag som alltid håller tyst. Ibland får man bara nog liksom. 

Hon bad om ursäkt. Naturligtvis menade hon inte att jag var värdelös. Men det var lätt att ta det så i den utsatta situationen efter allt som hänt. 

 

 

 

Ja, det var några mer upplevelser från förlossningen. 

Isabella sover men vaknar med jämna mellarum och ropar "mamma" Hon är sjuk och sover dåligt. Det här är första stunden för mig själv idag och jag är inte heller pigg. Huvudvärk och halsont. D jobbar. Har tänt massa ljus och ska nu fixa lite kvällsfika. Chai-te. Det göttaste i världen en regnig, mörk höstkväll. 

 

Glöm inte, stanna upp, se dig omkring. Är du lycklig? Finns det något som kan göra dig mer harmonisk och tillfreds? Är det värt att ändra på? Somna aldrig osams. Bråka inte om småsaker. Älska mera! Njut av livet. 

 

Puss&Kram E

"En pojke går med nedsänkt huvud och händerna i fickorna. Han sparkar lätt på egentligen ingenting på marken där han går. Det är tyst. Fåglar och vanligen surrande humlor har gömt sig för regnet. Men det gör inget, då hörs smattrandet bättre. På pojkens keps studsar vattendropparna av. Han är smal. Lite för smal för att se hälsosam ut. Skjortan hänger på hans kropp och byxorna sitter inte alls bra. Det är svårt att se om han verkligen är en pojke eller äldre man. Omgivningen är lummig och det är vackert. Så där som bara ett Dalarna kan vara på sommaren.
Många tror nog att han är ledsen där han går och strosar i regnet ute på byn. För vem går så där sakta och obrydd om att bli kall och våt? Bara de som varit nära kanten kan förstå. De som omfamnade livskraften och tackade ödmjukt för en till chans. Den där kanten som vi dramatiskt kallar mellan liv och död. Men det är faktiskt så det är. Dramatiskt alltså. Pojken är dock inte orolig längre. Han vet att det som blir slutet här är början på något nytt där.

Pojken är lycklig för att få chansen att ta just den där promenaden just där och då. Att ta några djupa andetag av den friska luften. Pojken ryser till lite och hans tankar vandrar till saker som får honom varm. Ungdomskärlek. Han tänker speciellt på en särskild tjej. En varm och god tjej som han gärna hade hållt armen runt, där i regnet. Då hade han blivit varm, från insidan och ut."

 

 

 

 

Vissa dagar är det mer grått än andra. Men när mitt hjärtas kärlek ropar "Mamma, mamma, mamma" skingras molnen på några hundradelar. 

 

 

 

"Some people. Some people just sticks. In your mind and in your heart. Like sparkle to glue."/Elenor Craehn 

 

 

 

Idag har jag ägnat mig åt att tvätta några maskiner tvätt och utnyttja värmen. Kläderna torkade rekordfort! Härligt. Mitt i alla sysslor så hände det sig att dottern sov länge på förmiddagen och då passade jag på att ha kul! Kul på mitt vis. Här kommer resultatet. Är mycket kär i min nya möbel. Även om det tekniskt sett gick snett några gånger på vägen så tycker jag slutresultatet blev som jag tänkt mig eller lite bättre faktiskt. Gillar ni?

 

  

 

Ja, jag måste börja någonstans i historien. Annars fastnar jag i tankearbetet om hur jag ska lägga upp allt och det går inte att sortera tusen ögonblick och miljoner känslor i huvudet. Inte i mitt huvud i alla fall. Där är det fullt och jag har inte tid att defragmentera. 

Det närmar sig årsdagen för den största händelsen i mitt liv - älskade dotterns födelsedag. Men även den dagen då livet mitt höll på att ta slut i samma takt som blodet rann ur mig. Mer tankar än vanligt snurrar och bubblar upp till ytan. Den krampaktiga känslan i bröstet är tillbaka. Den känslan har jag inte känt på flera år och det är något som skrämmer mig. 

De senaste dagarna har den sista energin tagit slut helt. Klockan är alldeles för mycket för att jag ska vara vaken nu egentligen. Om några timmar vaknar den finaste som finns, full med energi och livslust. Hon väcker mig med ett leende och så gör hon en slags rullning från mage till rygg, mot mig. För att gosa. Hon är meningen med livet. Tänk så många gånger jag har funderat på det. Nu har jag svaret. För mig, i min värld, i min sanning. Men jag struntar i att klockan är mycket, jag måste få göra något för mig själv. 

 

 

Tårarna började trilla när jag lade henne för kvällen för att sova. När vi ligger där i det dunkla, enkla sovrummet kom jag att tänka på vilken skuld jag känner mot henne. Redan. För att min kropp klarade inte av att bära henne tiden ut, hon tas ut ur den trygga livmodern på ett brutalt sätt och läggs i den där stora, rymdskeppsliknande saken. Akutvagnen. Den ser faktiskt ut som ett rymdskepp. Rymdskeppet gör så att min tjej kan andas, så att hon får rätt värme och mörker och den håller koll på alla hennes värden. Hon får ligga där i medan änglarna rusar med henne från operationssalen till neonatal. Stället där Guds medarbetare bor, på riktigt. Det finns inga ord i världen som kan förklara tacksamheten jag känner. Det är så jag vill buga för dem. Världens finaste livshjälpare. Vet inte vad jag ska kalla dem, läkarna, sköterskorna. De får vara de första att ge henne kärlek och vård för att hon ska välja livet. Änglarna och hennes pappa förstås. Vet inte när han fick komma till henne men jag tror det var ganska snabbt efter att hon plockats ut till världen. 

Kvar på operationsbordet ligger jag, den nyblivna mamman, nedsövd. Helt omedveten om att jag snart ska sväva mellan liv och död. 

 

 

Tycker ni om att läsa får ni gärna dela med er. Alltid finns det någon som kan finna tröst på ett eller annat sätt.

 

Puss&Kram