I min värld!

VARFÖR är det så lätt att bli en bitterfi**a (gäller båda två) som går runt i de största myskläder/arbetskläder man hittar och slutar bry sig om sitt utseende och kropp så fort vardagen har pågått ett tag i ett förhållande?

Hur kommer det sig att man gör sitt bästa för att det sedan ska rinna ut i sanden för att jakten är över? För att hålla passionen och kärleken vid liv måste man anstränga sig. För mig funkar inte middagar framför teven med tecknat VARJE dag eller fredagsmys med dåliga filmer. MyS VaRjE KvÄlL är inte min grej. För då försvinner meningen med myset överhuvudtaget! Jag vill mysa ibland men att se på tv jämt och ständigt är som att långsamt självdö för mig. Slösa bort livet med att leva genom andra i teven?! NEJ tack! Mys för mig inkluderar inte en TV!!!! Det betyder ljus, rökelse, prat, blickar, minnen, förförande och musik. Det inkluderar gammeldags uppvaktande. Jakt. Flirt. Jag kanske är född i fel århundrade nu igen.

Jag vill klättra i berg, resa, galoppera på slätterna, paddla kanot, drifta, fiska, gå på bio, äta ute, GÅ, vara i skogen, cykla, träna, spela golf, dansa och hitta på saker med varandras vänner eller familj. Typ. Jag menar inte vare dag för då försvinner meningen med detta också. Det ska vara en jävligt bra balans mellan hemma-mys och äventyr. Eller är det jag som är konstig? Har jag för höga förväntningar i ett förhållande? Ska jag nöja mig med att långsamt självdö i soffan varje kväll? Jag valde inte att ha ett förhållande för att vi skulle sitta i en soffa!

Har samhället skadat människor med Svensson-livs-tankar och jag är en rebell som vägrar för att jag inte vill! Jag vill inte leva ett Svensson-liv där måla fasader är kvällens höjdpunkt. Eller bråka om vem som ska klippa gräsmattan. Eller ha 100 snoriga ungar som springer runt kjolen där jag står och rör ärtsoppa i grytan, svettig, ful och äcklig, därför att jag inte har tid med mig SJÄLV eftersom jag gett upp livet för 100 barn? Måste man bli martyr när man blir förälder? Är jag det största egot som någonsin funnits?

Jag vet inte.

Är jag egentligen en ensamvarg som har gett mig in leken och får leken tåla? VARFÖR kan vi inte göra en egen lek med egna regler och skita i alla andra. Fight the system!

Jag bjöd min partner på dejt för att minnas varför vi respekterade varandra, tände varandra och ansträngde oss från början. För att inte förlora varandra pga slöhet. Vårda relationen ffs!

Är det här ett kvinnligt tänk? Fattar inte män sånt här? Ja, jag överdriver som vanligt med min sjuka humor, för att få fram vad jag menar.

Kanske förstår män men skiter i det? Något hände iaf för idag fick jag frukost på sängen. Just nu njuter jag av egentid och behövde verkligen skriva av mig. Jag har inte skrivit på länge men jag måste börja med det. Annars kommer jag sluta andas. Kvävas i mina egna miljoner, snurrande tankar som aldrig vilar. Aldrig. 
Nej, det här inlägget är inte en diss mot min partner utan mot hela relationsgrejen. Mot oss. Alla.

Ha en bra dag, vackra ni <3