Det har exploderat inom mig nu. Tårarna rinner samtidigt som jag är så förbannad. Eller rättare sagt frustrerad. På vad? Allt. Alla. Typ.
Jag har glömt varför jag är älskad.
Kvinnokänslor?
Pms?
Ensamheten?
Inte fan vet jag.
Känslan av mardrömmen som sitter i. Den ständigt återkommande mardrömmen. Rädslan för att även denna är en sanndröm?
Men jag drömde om vargar också.. En Jacob-varg. Som var gigantisk och jag stod lutad mot den och gömde huvudet i pälsen. Han tittade på mig. En blick säger mer än tusen ord. Kan det bero på Eclipse?
Hoppas jag mår bättre imorn. Att solen kommer. Att värmen räcker till oss alla. Att jobbet går bra.
Jag orkar inte göra något som jag inte har den minsta viljan till längre. I två år snart har jag stått ut. Nu är det stopp igen. Smärtan i bröstet är tillbaka. Ångest/Stress/Smärtan.
Vad ska jag göra?
Gå till en doktor som tror att man fejkar? Har inte mycket tillit nu.
Vad ska doktorn kunna hjälpa mig med?
Jag måste ändra livsstil. Men pallar inte med den uppgiften, jag är slut. Hur fan gör man då?
Vart ska jag börja? Det började i måndags när jag först skulle jobba sen passa en tid till tandläkaren. Vägarbeten gjorde mig kraftigt försenad. Stressen satte igång. Hur ska jag hinna?? Vad ska jag säga för hon ska förstå varför jag inte hann med allt. Sanningen räcker inte, känner jag. Då blir jag dömd. "Vill du inte jobba eller?" Den kommentaren jag fick, sitter i. Skynda mig hem. Lämna bilen. Ska egentligen vara så pass pigg att jag ska orka köra till Söderhamn. Helt slut. Tandläkarskräcken tar energi. Nu är det över för denna gång och kroppen slappnar av. Tröttheten kommer.
En arbetskamrat som varit ledig den dagen tar på sig körningen. Skönt.
Kommer fram vid 20.00. Äter. Sover. Vaknar och vet inte vart jag är. Telefonen ringer. Shit, jag har försovit mig!! Klockan är "bara" 22.30 och det är älskling som vill säga god natt.
Tur.
Upp 05.30. Hålla i jobbet, göra extraarbete som är nytt och ovant. Rädd för att göra fel. Då får jag bannor. Inventera ska jag också hinna med annars undrar dom andra vad jag håller på med. Se till att allt går rätt till. Leder en grupp som inte tar egna beslut. Frågar om minsta lilla. Känner mig som både en morsa och allt möjligt.
Facket hör av sig. Det är jag som ansvarar över den kontakten också. Smärtan kommer krypande. Hur ska jag hinna allt??? Kan inte andas. "Jag kommer inte dö, det är psykiskt" Andas.
"Kan jag få trappa ner till min gamla uppgift, det här är för mycket för mig just nu?" "Nej, då får du säga upp dig. Din tjänst försvinner då." (För 1 1/2 år sen ställde jag den frågan)
Tack för no-help.
Man kan inte bara säga upp sig så där. Jag har räkningar. Så om en arbetssituation blir för tuff, då får man leva på gatan? Det går inte att lösa heller?
Tänker på skolan. Måste ringa dit också.
Vad ska jag ta vägen sen? Vad händer nu? Vad är meningen för mig?
Allt snurrar.
"Elenor, Elenor, Elenor??"
Alla drar i mig.
Låt mig va!!!!
"Kan inte andas."
C ringer. Ah, skönt. Lite kort-paus. Annars svimmar jag. En helvit katt kommer utspringades ur skogsdungen, kelar mot mina fötter och ben hela tiden, jamar. Vad vill den? Säga mig något? En annan person kommer ut. Katten springer tillbaka till skogen men kommer rusandes igen när personen gått in. Någon som vet vad katten står för som kraftdjur?
Det tar tid på butiken, vi har 5 timmars körning med småpauser för mat framför oss. Kommer till nästa hotell igen klockan 20.00. D höll på att somna vid ratten. Alla var för trötta för att köra men var ju tvugna.
Upp igen 05.30. Jobba. Frågor/Klagomål om allt möjligt under dagen. Fördela arbetsuppgifter som borde vara självklara efter 10 år. En annan arbetskamrat håller på att svimma. Två gånger under dagen. För lite vila mellan jobb. Facket igen.
Smärtan i bröstet. Andas.
Det här går inte.
Jag är inte den veka typen så fattar inte vad det är som händer med mig.
Jag vet allvarligt inte hur jag ska ta mig ur det här.
Dags att knega igen då efter en underbar med veckan med vänner och familj!! Vad skulle man gjort utan dessa fina vänner och familj??
Tack för allt intressant, gammalt och nytt sällskap den senaste tiden!
Dock är min frihet över och det är dags att vara slav ett tag till innan den riktiga semestern börjar. Kul att få göra något annat än det vanliga sen i alla fall.
Fått svar från skolan också. Reservplats. Är så arg så jag gråter. Men men. Bita i täcket som vanligt. Visst är det bättre än inget men jag har inga positiva tankar kvar. För tillfället. Det hjälper inte att ni säger åt mig att ha de. Dom är slut nu. Eller i viloläge.
De senaste dagarna har faktiskt tårar vällt upp och förstört synen för de gröna ögonen. Sentimental? Ja. Överväldigad. Ja. Superkänslig.
Någon försöker få kontakt igen. Jag vet inte varför eller vad som vill sägas. Kraftiga saker är det iaf. Är jag på väg åt fel håll? Eller rätt? Ska jag inte ge upp?
Att få skapa och vara kreativ är terapi för mig. Det lättar hjärtat, det som bubblar måste bara ut. Oavsett om det gäller att skriva, fotografera, göra personlig inredning och allt som hör till.
I kreativitetens värld är jag fri och endast där.
Alla bilder och material som jag visar här tillhör mig och får inte laddas ned eller användas i något syfte ur sitt sammanhang utan mitt godkännande.
Hoppas ni ska finna något som ger er en känsla. Helst en positiv sådan förstås. Önskar du köpa en PRINT eller vill att jag gör en variant av det du ser men med dina egna färg- text- och typsnittsval så hör av dig!
Välkommen till min tokiga värld.
