Jag orkar inte göra något som jag inte har den minsta viljan till längre. I två år snart har jag stått ut. Nu är det stopp igen. Smärtan i bröstet är tillbaka. Ångest/Stress/Smärtan.

Vad ska jag göra?

Gå till en doktor som tror att man fejkar? Har inte mycket tillit nu.

Vad ska doktorn kunna hjälpa mig med?

Jag måste ändra livsstil. Men pallar inte med den uppgiften, jag är slut. Hur fan gör man då?

Vart ska jag börja? Det började i måndags när jag först skulle jobba sen passa en tid till tandläkaren. Vägarbeten gjorde mig kraftigt försenad. Stressen satte igång. Hur ska jag hinna?? Vad ska jag säga för hon ska förstå varför jag inte hann med allt. Sanningen räcker inte, känner jag. Då blir jag dömd.
"Vill du inte jobba eller?"
Den kommentaren jag fick, sitter i.
Skynda mig hem. Lämna bilen. Ska egentligen vara så pass pigg att jag ska orka köra till Söderhamn. Helt slut. Tandläkarskräcken tar energi. Nu är det över för denna gång och kroppen slappnar av. Tröttheten kommer.

En arbetskamrat som varit ledig den dagen tar på sig körningen. Skönt.

Kommer fram vid 20.00. Äter. Sover.
Vaknar och vet inte vart jag är. Telefonen ringer. Shit, jag har försovit mig!! Klockan är "bara" 22.30 och det är älskling som vill säga god natt.

Tur.

Upp 05.30. Hålla i jobbet, göra extraarbete som är nytt och ovant. Rädd för att göra fel. Då får jag bannor. Inventera ska jag också hinna med annars undrar dom andra vad jag håller på med. Se till att allt går rätt till. Leder en grupp som inte tar egna beslut. Frågar om minsta lilla. Känner mig som både en morsa och allt möjligt.

Facket hör av sig. Det är jag som ansvarar över den kontakten också.
Smärtan kommer krypande. Hur ska jag hinna allt???
Kan inte andas.
"Jag kommer inte dö, det är psykiskt"
Andas.

"Kan jag få trappa ner till min gamla uppgift, det här är för mycket för mig just nu?"
"Nej, då får du säga upp dig. Din tjänst försvinner då." (För 1 1/2 år sen ställde jag den frågan)

Tack för no-help.

Man kan inte bara säga upp sig så där. Jag har räkningar. Så om en arbetssituation blir för tuff, då får man leva på gatan? Det går inte att lösa heller?

Tänker på skolan. Måste ringa dit också.

Vad ska jag ta vägen sen? Vad händer nu?
Vad är meningen för mig?

Allt snurrar.

"Elenor, Elenor, Elenor??"

Alla drar i mig.

Låt mig va!!!!

"Kan inte andas."

C ringer. Ah, skönt. Lite kort-paus. Annars svimmar jag. En helvit katt kommer utspringades ur skogsdungen, kelar mot mina fötter och ben hela tiden, jamar. Vad vill den? Säga mig något? En annan person kommer ut. Katten springer tillbaka till skogen men kommer rusandes igen när personen gått in. Någon som vet vad katten står för som kraftdjur?

Det tar tid på butiken, vi har 5 timmars körning med småpauser för mat framför oss. Kommer till nästa hotell igen klockan 20.00. D höll på att somna vid ratten. Alla var för trötta för att köra men var ju tvugna.

Upp igen 05.30. Jobba. Frågor/Klagomål om allt möjligt under dagen. Fördela arbetsuppgifter som borde vara självklara efter 10 år.
En annan arbetskamrat håller på att svimma. Två gånger under dagen. För lite vila mellan jobb. Facket igen.

Smärtan i bröstet. Andas.

Det här går inte.

Jag är inte den veka typen så fattar inte vad det är som händer med mig.

Jag vet allvarligt inte hur jag ska ta mig ur det här.

Hur långt är det kvar till nästa nedförsbacke??