I min värld!

Ja, jag måste börja någonstans i historien. Annars fastnar jag i tankearbetet om hur jag ska lägga upp allt och det går inte att sortera tusen ögonblick och miljoner känslor i huvudet. Inte i mitt huvud i alla fall. Där är det fullt och jag har inte tid att defragmentera. 

Det närmar sig årsdagen för den största händelsen i mitt liv - älskade dotterns födelsedag. Men även den dagen då livet mitt höll på att ta slut i samma takt som blodet rann ur mig. Mer tankar än vanligt snurrar och bubblar upp till ytan. Den krampaktiga känslan i bröstet är tillbaka. Den känslan har jag inte känt på flera år och det är något som skrämmer mig. 

De senaste dagarna har den sista energin tagit slut helt. Klockan är alldeles för mycket för att jag ska vara vaken nu egentligen. Om några timmar vaknar den finaste som finns, full med energi och livslust. Hon väcker mig med ett leende och så gör hon en slags rullning från mage till rygg, mot mig. För att gosa. Hon är meningen med livet. Tänk så många gånger jag har funderat på det. Nu har jag svaret. För mig, i min värld, i min sanning. Men jag struntar i att klockan är mycket, jag måste få göra något för mig själv. 

 

 

Tårarna började trilla när jag lade henne för kvällen för att sova. När vi ligger där i det dunkla, enkla sovrummet kom jag att tänka på vilken skuld jag känner mot henne. Redan. För att min kropp klarade inte av att bära henne tiden ut, hon tas ut ur den trygga livmodern på ett brutalt sätt och läggs i den där stora, rymdskeppsliknande saken. Akutvagnen. Den ser faktiskt ut som ett rymdskepp. Rymdskeppet gör så att min tjej kan andas, så att hon får rätt värme och mörker och den håller koll på alla hennes värden. Hon får ligga där i medan änglarna rusar med henne från operationssalen till neonatal. Stället där Guds medarbetare bor, på riktigt. Det finns inga ord i världen som kan förklara tacksamheten jag känner. Det är så jag vill buga för dem. Världens finaste livshjälpare. Vet inte vad jag ska kalla dem, läkarna, sköterskorna. De får vara de första att ge henne kärlek och vård för att hon ska välja livet. Änglarna och hennes pappa förstås. Vet inte när han fick komma till henne men jag tror det var ganska snabbt efter att hon plockats ut till världen. 

Kvar på operationsbordet ligger jag, den nyblivna mamman, nedsövd. Helt omedveten om att jag snart ska sväva mellan liv och död. 

 

 

Tycker ni om att läsa får ni gärna dela med er. Alltid finns det någon som kan finna tröst på ett eller annat sätt.

 

Puss&Kram