I min värld!

Jag låg på intensiven i 2-3 dagar, minns inte riktigt längre. Där var jag med om många i allra högsta grad märkliga händelser och känslostormar. Med all rätt får jag tillägga idag. Det är okej att reagera. Ibland glömmer jag det. Eller rätt ofta. Omgivningen verkar också glömma att jag kan reagera när det blir för mycket. Då ser de alldeles chockade ut eller säger något snäsigt. Som om jag bär världens alla ansvar på mina axlar och plötsligt visar jag en svaghet eller ett missnöje, då vet de inte hur de ska göra. Ni behöver inte göra något. Backa tillbaka och låt mig vara bara. Behöver lugna ner mig och tänka. Tanka. Det är ett ord jag ofta återkommer till. Men ack så viktigt. Tanka. Energi. Lust. Glädje. Ork. Hälsa. Balans. 

 

Jag minns att det kändes som om jag blivit överkörd av en lastbil. Hela kroppen var tung, öm och det gick inte att röra sig utan fruktansvärd smärta. Vart var mitt barn? Hade det gått bra? Jag måste sova och bli stark snabbt så jag får vara med henne. Vart är Daniel? Ni måste hämta Daniel. Vet att jag fick någon slags panikattack innan jag fick träffa honom och se hans ögon och känna hans lugn. Se vårt barn på några fotografier. De viktigaste fotografierna i mitt liv. Hon låg där med en syrgasmask och en liten rosa mössa. Man kunde inte se hela hennes ansikte men jag kände ändå kärleken explodera i hjärtat. Hon hade det bra. Hon skulle vara med sin pappa. Daniel fick lova att vara med henne hela tiden. 

 

Jag blundade och svävade mellan verklighet och starka smärtstillande medel. De försökte rädda en alkoholist i samma rum som mig. Det verkade gå bra med honom. Såg inget men hörde samtalen. Allt var så overkligt, som i en film. Med mig som huvudrollsinnehavare. Ovant. 

Helt plötsligt stod morfar vid fotänden och sa att allt skulle gå bra. Det var ju skönt att höra. Det konstiga är bara att han inte är med oss längre. Inget nytt för mig att vara med om men för er kanske. 

-Pappa! Pappa! Var är du? Jag vill ha dig här. Pappa, kom hit. Jag behöver dig. Jag gråtpratar högt.

Pratade med många "osynliga" människor sade sköterskorna till mig sedan. Sköterskor klädda i klänningar med förkläden typ, tog hand om mig och lugnade mig flera gånger. Så såg inte de sköterskor ut när jag blev fri från medicinen kan jag lugnt säga...

 

Något som hjärnan började bearbeta redan där var att sluta gnälla för onödiga grejer i livet. Att haka upp sig på betydelselösa småsaker i det stora hela och vara jävligt tacksam för livet. Det var som att få en andra chans. Den skulle jag ta tillvara på. Leva mer. Skratta mer. Slappna av mer. Det ordnar sig. Vara rädd om de jag älskar och tala ut med de jag tycker mig ha något outrett med. Inget annat är viktigare än hälsan för utan hälsan kan du inte vara med de du älskar. Familj och vänner är det enda som betyder något när allt kommer omkring. 

 

Sen kom den där sköterskan. 

- Nu ska du resa dig. Du måste upp och stå nu. Kom igen, upp. 

- Nej, det gör ont, jag kommer att gå sönder, jag kan inte än. Nej, nej, nej. Jag gråter och får panik. 

- Om du inte reser dig nu så kommer du aldrig göra det. Hon sade det med en sådan där trött röst som om hon jobbat för länge på samma ställe.

De orden fick mig att bli fly förbannad och inte på ett positivt sätt att jag minsann gjorde som hon sa och reste mig trots smärtan utan jag blev ledsen i själen. Vem var hon att ha så lite tro på mig att om jag inte fixade något som kändes som det svåraste jag någonsin gjort just då? Vem var hon att döma mig rätt av, som en förlorare. Hon visste inget om mina krig jag har utkämpat i livet och vunnit. Och förlorat. Vem var hon att placera mig ett looser-fack utan att blinka. Jag har sällan tagit så illa vid mig som då. 

 

När hon senare kom fram igen till min säng så kunde jag inte hålla tyst längre. Jag lade handen på hennes axel.

- Så där säger man inte till någon. Självklart kommer jag att fixa det här, jag behöver bara mer tid. Jag behöver bara mer tid att förbreda mig och jag vill veta varför det är så viktigt. DET får mig motiverad. Inte när du är negativ och har en sådan där ton mot mig. Du är en av de viktigaste personerna i mitt liv just nu och det är inget jag har valt, var på min sida, jag behöver det. Den sista meningen tänkte jag bara i huvudet men är jättestolt över att jag fick det andra ur mig. Jag som alltid håller tyst. Ibland får man bara nog liksom. 

Hon bad om ursäkt. Naturligtvis menade hon inte att jag var värdelös. Men det var lätt att ta det så i den utsatta situationen efter allt som hänt. 

 

 

 

Ja, det var några mer upplevelser från förlossningen. 

Isabella sover men vaknar med jämna mellarum och ropar "mamma" Hon är sjuk och sover dåligt. Det här är första stunden för mig själv idag och jag är inte heller pigg. Huvudvärk och halsont. D jobbar. Har tänt massa ljus och ska nu fixa lite kvällsfika. Chai-te. Det göttaste i världen en regnig, mörk höstkväll. 

 

Glöm inte, stanna upp, se dig omkring. Är du lycklig? Finns det något som kan göra dig mer harmonisk och tillfreds? Är det värt att ändra på? Somna aldrig osams. Bråka inte om småsaker. Älska mera! Njut av livet. 

 

Puss&Kram E