I min värld!

 

 

Jag vaknar på operationsbordet av att en jämnårig kvinna , samma kvinna som var den första att ta emot mig på sjukhuset, masserar mig hårt på nedre delen av magen. Mycket hårt. Jag protesterar så högt jag bara kan. De ord jag orkar få fram är "Aj.Aj.Aj" Som tur var så var jag fortfarande väldigt drogad så detta är den enda minnesbild jag har från första uppvaket. 

Hon säger medlidande "Jag vet... Jag vet, Elenor. Men jag måste göra det här." Hon kan ha sagt att det skulle gå bra men vet inte säkert. Hennes blick, hennes ögon avslöjar att något är fel. Allvarligt fel. Jag sjunker tillbaka in i dvalan. Den ombonade, mörka dvalan. 

 

Hon masserade för att hålla livmodern igång. Hon gjorde så att jag kan bära ett barn igen! All kärlek till dig!

 

Mina första ord på uppvaket efter första operationen, det urakuta kejsarsnittet, borde ha fått vara "Hej, våran ängel, som vi har väntat på dig" Jag borde ha mötts av en lycklig och stolt sambo och pappa som höll fram vårt kärleksbarn. I alla fall i en perfekt värld. En sådan där högsta-önskan-drömvärld, ni vet. Ungefär 20% av mig tänker att det blev så orättvist men hela 80% var beredd på att det kunde gå hur som helst. De 80% har hjälpt mig att komma tillbaka snabbare. Tar aldrig något för givet men hoppas på det bästa!

 

En gång svarade jag faktiskt det som höll på att ske. 

Några väninnor pratar om förlossningar och rädslor. 

- Vad är det värsta som kan hända? Det kommer gå bra. 

- Att jag eller barnet dör, sade jag. Det är det värsta. 

- Nej då, tok heller. Det gör ni ju inte. 

Nej, tack alla högre makter, det gjorde vi inte. Men jag var nära. För nära för att jag ska kunna låta det gå obemärkt förbi. En del verkar tro det. Att jag bara inte tänker på det mer. Att jag bara ha gått vidare utan att bearbeta det liksom. Det stämmer inte. För att jag är en person som för det mesta fnittrar och skojar för det mesta så betyder inte det att jag har saker att bearbeta, att läka. 

På senare tid har jag dock noterat att mitt tålamod och mitt "jag väntar snällt på min tur... i hundra år!" har försvunnit. Precis som mitt "du kan säga vad du vill, jag visar mitt pokeransikte" när någon kör över mina känslor eller tror att de kan bossa runt med mig. Men det är nog för att jag ha småbarn och lider av sömnbrist och inte kan tanka den energin jag behöver för att ha balans just nu. 

Men det kommer snart en dag då jag knappt minns den här tiden. Då kommer jag längta tillbaka. Det vet jag. Isabella är ju trots allt den vackraste jag vet.

Jag älskar dig. Jag älskar dig mest i hela världen. Du och pappa. Jag älskar dig så mycket så hjärtat nästan sprängs.
De orden har jag viskat varje kväll sedan vi bodde på neo. Hon skrattar alltid på sista meningen.  

 

Puss&Kram E