Det är lustigt hur det kan bli när man är den enda singelkompisen i gänget. När jobbet bara flyter på liksom det mesta andra. Då är man alltid tillgänglig och säger sällan nej till att fika eller whatever. Man umgås med många av sina vänner hela tiden, alternerar mellan dom. Man är flexibel och förstående när vännerna måste avboka en fikadejt för att åka och storhandla. Det finns ju alltid en annan vän att leka med.

Så håller man på så där. Tills man själv träffar på kärleken. Världen blir upp-och-ner och man liksom flyger fram på små moln. Det gör man faktiskt. Allt är underbart. Man kan inte vänta med att berätta för sina par-vänner att man själv har träffat någon. Man är inte singel längre. Omställning deluxe. Mest för några av vännerna, funderar jag på?

Plötsligt kan inte singelvännen komma bara så där, som hon kunde jämt tidigare. Plöstligt kan man inte bara ha henne när man behöver. För hon har numer en pojkvän som hon vill hänga med 24/7. För att hon är nykär och vill lära känna honom. Va fan, det vet väl alla att man vill när allt är nytt och spännande?

Hur länge är det okej att kalla förhållandet nytt?

Snart börjar några av par-vännerna tröttna på att singeltjejen inte kan komma när det passade dom, som förut. Det börjar liksom tära lite. Dom börjar skruva på sig. Undra varför man inte ringer jämt och ständigt varje dag, som man hade tid att göra när man bara hade sig själv att tänka på.

Har dom glömt hur det var när deras förhållande var nytt? Så där extremt coolt som det är. Tycker jag i alla fall.

Nej, inte alla reagerar, inte dom som insett. Hur ska jag säga... Att tiden inte räcker till.

Prioritera. Säger dom.

Jag har en pojkvän sedan 1 och en halv månad tillbaks. Vad gissar du på att jag vill prioritera? Vänner förstår. De äkta vännerna ger mig andrum, ger mig tid och är uppriktigt glad för min skull. Va fan, vi pratar i telen eller dricker kaffe i ett hörn på statoil och uppdaterar allt under 20 minuter om så krävs. Det är Vänskap för mig. Den man älskar släpper man fri, det är då den kommer tillbaka...

- Du får inte gå och skaffa kille nu, jag har ju ingen.

Hallåååååå! Vad är det för mening egentligen?? Skit-taskig. Såå j-a ego. Så har säkert jag också sagt för att jag var rädd att bli helt ensam. Men inser kraftigt hur dum i huvudet jag var som sa så. Sorry, polarn.

När det dessutom blir tvära omplaceringar och jag måste lära mig ett chefsjobb på bara några dagar, som jag ska ta över några veckor tills allt är klart... Måste jag förklara mer..?

Jag har en familj jag bryr mig om och vill ge tid. Några i familjen har ont i sina hjärtan osså. Två av mina käraste vänner eller fler har det skitjobbigt just nu. En är höggravid och jag vill inget hellre än att åka och klappa henne på magen och se till att hon har det bra. =)

Det är tisdag idag och jag är bokad till nästa lördag. Då ska jag stänga in mig och andas. Ta det lugnt. Vila. Sova. Äta. Mysa. Ja, ni fattar. Varva ner helt enkelt. Magen svider. Det tar som fan på krafterna att ha nytt jobb och ny pojkvän.

Pratade med Madde på jobbet idag, hon fattade inte hur jag orkade med allt. Det gör jag inte heller. Men vissa perioder i livet blir det så här. Fullt upp.

Så nej. Man=jag kan inte komma på beställning för att någon "ego-behöver" mig just nu.

Avslutningsvis undrar jag varför det är okej för dig att inte ha tid för/prioritera mig, men jag ska Alltid ha tid för/prioritera dig??

Wake up.