I min värld!

Hon sitter i en vacker gungstol i ett burspråk med stora fönster. Hon ser ut över trädgården med färgglada löv som virvlar runt i höstblåsten. Lövens egna lek. Det är tidig höst. Solen värmer än. Men hon kan inte förmå sig att gå ut och möta de fortfarande värmande strålarna.
Hennes ögon är helt tomma, helt livlösa. Hennes far krattar löv. Han ser upp på henne där hon sitter. Inomhus. Blek. Som ett skal. Död skulle han, trots hur mycket det än smärtar, beskriva hennes tillstånd. Levande död. Han känner sig fullkomligt hjälplös. Småskakar på sitt huvud och krattar vidare.
Allt hon känner, om hon känner, är hur det svarta hålet växer från hennes insida och ut. Frågorna och funderingarna har domnats bort. Allt som finns är ett enda oändligt tomrum. Hon lägger handen på sitt bröst för att fysiskt känna efter om hjärtat fortfarande slår. Tydligen så slår det. Men hon förstår inte hur det kan vara möjligt.
Det borde inte vara möjligt. Inte efter den där dagen för några veckor sedan.

Flickan och pojken står i skogsgläntan. Efter en kort förklaring är han borta. Borta från hennes liv. Förevigt. Kvar ligger hon i gräset och gråter. Hon gråter sig till sömns. Efter det minns hon inget mer. Det är endast suddiga bilder och frekvenser av att någon lyfter upp henne och tar henne hem, som finns kvar i minnet. Hon bärs på två onaturligt starka armar ända hem till hennes far som sökt hela natten efter sin enda och ovärderliga dotter.

Flickan ser ut genom fönstret igen. Denna gång är det kallt, ingen sol alls och löven är bortblåsta. Träden och buskarna ser lika kalla och döda ut som henne själv. De mörka ringarna under hennes ögon är det första man lägger märke till. Hela hennes uppenbarelse är förskräcklig. En zombie helt enkelt.
"Jag kanske skulle söka som statist i nästa löjliga, men välsedda zombiefilm" Tänker hon. "Där skulle jag åtminstone känna mig hemma. Bland andra som har det likadant."

Flickan magrar. Ser till slut riktigt sjuk ut. Som om hon skulle behöva vård. Men vem kan bota ett trasigt hjärta? Ingen doktor i världen skulle fixa det. Ingen kan fixa det. Ingen förutom pojken. Om han kom tillbaka. Återtog hans få ord. Tog henne i sin famn för att älska, beskydda och skratta med för resten av deras liv.
Hon ser ner på sina knytna händer och minns hur det var när pojken tog hennes i sina. Flätade samman dom som om det var det naturligaste i världen. Att vara sammanflätade både kroppsligt och själsligt. Nej, hon kan inte minnas. Varje gång han dyker upp i bilderna i hennes huvud känns det som den dagen han lämnade henne. Om och om och om igen. Det smärtar för mycket.
Tårar rinner ostoppbart nedför hennes vita kinder.

Denna gång när flickan lyfter blicken är det snöbeklädda träd och buskar hon ser. När blev det vinter? Hon fryser men struntar ändå i att ta en filt om sig. Det hjälper inte. Hon är iskall från det innersta. Henne gör det inget om hon så skulle frysa till döds, det blir en obetydlig skillnad mot hur det är nu.
Hennes vänner hade för längesen slutat ringa. Hon tog aldrig deras samtal ändå. Orkade inte prata. Orkade inte svara på frågor dom ändå inte skulle förstå. Hon orkade ingenting. Livet var slut. Stackars hennes pappa. Han verkade på något sätt förstå att hon ville vara ifred. Men hon såg hur han led lika mycket som henne fast för hennes skull. Det om något fick henne att känna sig skyldig att försöka göra något åt det här. Låtsas som att hon blev bättre i alla fall, så han skulle må bättre.
Ja, hon måste nu försöka leva så normalt det bara gick, för sin pappas skull. Som att börja gå till skolan. Det var en bra, normal sak hon kunde förmå sig till.

Att gå till skolan visade sig bli jobbigare än hon trott. Vännerna ville inte ta tillbaka henne så lätt, så snabbt. Vilket hon hade förståelse för även om det var nu, om någonsin, hon behövde dom.
I matsalen satte hon sig vid det bordet pojken alltid suttit vid. På hans plats, för att vara noggrann. Ensam. Men hon slapp i alla fall frågor och krystade svar. Hon behövde inte spela en roll.

Varje natt vaknade hennes far av hennes hjärtskärande skrik. Varje natt gick han in till hennes rum. Väckte henne så försiktigt han bara kunde och upprepade samma mening. "Det var bara en mardröm, älskling. Somna om."
Han skulle aldrig så länge han levde glömma det ljudet som kom från hans lilla älskade flicka. Han tänkte om det nu var möjligt så gjorde det ännu ondare i honom att se henne så där, än vad det kunde göra i henne.
En natt då han som vanligt vaknade och gick in till henne så sa han att det kanske var dags att glömma pojken nu. Han sa det så försiktigt han bara kunde, så tyst som det bara var möjligt. Han ville inte ställa till det ännu värre än vad det redan var. Han kramade om henne och tillade att han älskade henne innan hon hann svara.
"Tänk om du aldrig fick se mig mer. Så känns det för mig. Han var mitt liv, pappa."
Den blicken och den övertygelsen gjorde att hennes far kunde inte hålla tillbaka tårarna längre han heller. För den tanken var förbjuden. Att aldrig mer få se sin dotter. Det fick... bara inte ske. Han hade inget svar på den meningen. Han förstod.

- No, Edward! No.. don't... leave me!

// My version of S. Meyer's New Moon. At least a part of it..