Trodde SATC skulle liva upp mig. Trodde fel. Log ibland men mest smärtsamt.

Fucking good på att hålla skenet uppe kan jag lova.

Är inte redo att vila. Kan inte fly tankarna då.

Carrie fick sin Big. Eller ja, han hade en jävla tur att hon orkade stå ut med hans beteende, så länge. Han ska va glad att hon har en ängels tålamod efter att ha svikit henne ännu en gång...

Jg frågade inte om vi skulle gifta oss. Jag frågade om du kunde tänka dig att stryka ett streck och bli min Vän. Vän och make, det är stooor skillnad. Så varför drog du upp det som hände överhuvudtaget? Han har väl inget med det att göra? Du försvann igen efter stora ord i mina små öron. Så skyll inte på mig och andra. Om DU hade betett dig normalt och varit vuxen nog att prata med mig hade resterande aldrig hänt. Nej, det var inte en hämnd. Han förklarade varför du gör som du gör och den frågan hade jag undrat över i 10 år. Så jag fick äntligen ett jävla svar! Men inte av Dig för du är väl inte modig nog att prata om hur du känner!
Du gav mig ett löfte du inte skulle bryta. Jag gav dig ännu en chans av hundra. Sista gången lovade jag mig själv.
Så... var inte rädd. Allt jag behöver i livet är vänskap. Från personer jag gillar att prata med. Du är en av dom.
Men jag väntar inte ett år på att det ska hända. Då skiter vi i det.

Nu ska jag gå på restaurang.

Hooooowlin