Ex Animo-finns inga bättre ord..
För mig har det alltid vart en svaghet. Jag klarar mig bäst själv. Men det har ju berott på att jag inte törs släppa någon in på hjärtat, in i själen. Det gör så jävla ont om den personen försvinner just när jag har tagit ner muren och slappnat av.
Skadad.
Var i från kommer de där tankarna.
Har det varit ett/mitt överlevnadssätt i en alltför hård värld under den tiden jag behövde bli älskad som mest när jag förtjänade det som minst? När jag gjorde revolt för att dom personerna skulle se mig, berätta för mig att DOM behövde mig? När "någon" präntade in i min hjärna att jag var dum, lat, ful och fet och aldrig skulle bli lycklig, aldrig klara mig bra här i livet? När jag sökte mig till dysfunktionella förhållanden och försökte ge min kärlek till sådana som missbrukade den samtidigt som dom tog en lina? Trodde inte jag var värd någon bra.
Nånstans där mitt emellan antar jag att det här försvaret började gro för att sedan växa sig så jävla starkt att det sitter i ännu?
Nu vet jag bättre. Men det är fortfarande det svåraste som finns att be om hjälp utan att känna skuld. Att be om en kram utan att börja gråta för att jag visar mina känslor, min svaghet. Som i själva verket är en styrka.
Mycket som är konstigt. Men kan väl gissa på att ofta få veta alla sina fel, alla sina misstag och höra att "så kan du väl inte göra/tänka/känna/säga" sätter sina spår.
Jag vet att jag som 9-åring ville skrika "Låt mig få vara som jag är" så högt att hela världen hörde det.
Då är det något som inte stämmer..
Som sagt jag vet bättre nu. Även om vissa saker sitter i.
Tur för mig att jag har världens bästa, älskade vänner, som jag skulle beskydda över allt annat.
Tur för mig att jag träffat världens bästa kille som tar fram/förstärker alla mina bästa sidor!
Tur för mig att jag har en syster som finns i alla väder.
Tur för mig att jag har resten som inte nämnts som lockar fram leenden eller bara finns där i bakgrunden och vakar över mig...
All my love to you!
Kisses
