Me fucked up! Bigtimes.

Asked those forbidden questions you just don't ask. I said those words you just don't say!

I hurt the ones I love.

It's my fault that I'm not strong enough to watch those pics and not react.

I let myself be hurt. By something. By nothing. By everything. By the past.

How could you tell me that I'm strong when all I see is weakness. Flaws.

Flaws and all..

---

Hur kan man vara världens lyckligaste för att på en sekund, ett fucking litet ögonblick, bli tom igen?

För att man har nåt jävla fel i skallen.

För att man inte kan stänga av känslor och reaktioner. Behärska sig, vad är det?

Nej, jag låter allt flöda fritt. Spyr ur mig ALLT.

Kanske det var min läxa att lära mig hålla igen käften i tid. I rätt tidpunkt.

Man klarar sig bäst om man är Jadis 24/7.

Iskall. Skita i allt och alla. (som testar ditt tålamod, som vill rycka undan franskanten som du äntligen lyckats kravla dig upp på)

Har ju min sköld och mitt svärd men i lyckans stund hade jag lagt ifrån mig det, för att hålla om min käraste. Stort misstag. Håll i vapnen för fan, dumma brud!

Så. Nog straffat.

Nu har jag slagit ner mig själv och det är bara att bita ihop och resa sig igen.

För min krigarsjäl kan INGEN ta. Kämpar tills luften tar slut. Det har den inte gjort. Hoppas och ber till alla änglar att den inte gör heller.

Har jag nu lärt mig då? Att hålla tyst. Att inte fråga. Att inte kommentera. När det inte är nödvändigt.

JA! Inte igen, tack. Behöver aldrig lära mig igen, på det där viset. För känslan av att förlora ditt... Allt. Är den mest avskyvärda någonsin.

Kan bara be till Gud att du ser mina rätta färger skina igenom...

Förlåt.