Fucked up.

Så känns det just idag.
Det är något ont som gror. Som kommer växa sig starkt och till slut ta över. Göra slut på det goda och underbara.

Vad snackar du om, kanske du tänker?

Misslyckande. Misslyckad. Miss-lycka. Jag är nog till för att visa vad det ordet betyder. Och den känslan är ju inte så rolig att känna. Då finns jag av en anledning i alla fall.. Där kom DET också, avskyvärda tycka-synd-om-mig-själv-tänket. Äckligt.

De gamla, lortiga tankarna som sänker mig har på något vis krypit in i hjärnan igen.

Självkänslan är obefintlig. Söndersmulad. Hackad till damm i en mortel. Jag är mosad till dust i en mortel. Av mig själv. Kraven är skyhöga. Omöjliga att uppnå. Varför sätta krav som är onåbara? Vad är syftet med det?
Varför är jag oförmögen att älska. Mig. Jag kan och jag älskar alla andra.

Om man inte älskar sig själv kan man inte älska andra. Skitsnack!! Om det gick att sätta en mätare på mitt hjärta, min själ och mitt sinne så skulle jag bevisa motsatsen. Jag älskar. Tro mig. Jag älskar så hjärtat nästan sprängs!

Bara inte denna fula äckliga kropp som säger och gör saker jag inte kan kontrollera!! Har jag en sjukdom?? Är jag bara mänsklig?? Jag tillåter inte mig själv att vara mänsklig, jag vill vara en maskin, som gör saker på rutin utan känslor. Som aldrig gör fel.

Vem kan ge mig de verktyg jag behöver för att bli... någon annan?

Om jag var en knarkare skulle jag knarka nu. För att fly. Få bort känslorna som jag inte kan hantera. Åtminstonde tillfälligt. Vad som helst för att slippa må så här.

Jag vill vara nån annanstans i tiden just nu.

Hoppas ni har det bättre än mig. Kram